Om träpoeten
Bakom namnet Träpoeten döljer sig träskulptören Johan Olsson. Han är en 49-årig man i sina bästa år som gillar långa promenader och mysiga hemmakvällar. Eller hur brukar det låta? Faktum är att Johans största passion, just ligger i hans skapande. Att det blev trä är mest en slump.
Allt började för många är sen. Johan och hans fru Maria var nygifta och satt i storstaden med sin nyfödda son. De önskade sig bort. Johan ville ha vidareutbildning inom trä och Maria saknade somrarna på västkusten. Lösningen såg de i den forna lilla fiskebyn Grebbestad. Med sina ca 1600 invånare var det en stor kontrast till storstaden och den ultimata utbildningen fann Johan i ortens folkhögskola. Dessutom kunde de bo hos hans bror som flyttat till trakten flera år tidigare.
Så förflöt utbildningens år. Syskonskaran dubblerades i och med födseln av den söta Cecilia. Familjen hade fortfarande sin lägenhet kvar i storstaden. Och den tillfälliga situation man byggt upp för att kunna komma iväg och studera var på väg att återgå till det normala.
Men så hände något. Trots små jobbmöjligheter och kvarlämnade vänskapskretsar. Trots ortens vintertida isolering och sitt långsiktiga bostadsproblem så förälskade sig de två storstadsborna i det otämjbara havet och de saltstänkta klipporna.
Plötsligt gick allt mycket hastigt och man gjorde sig av med den gamla lägenheten. Och strax efter att familjen blivit komplett tack vare Martins födsel så flyttade de till sitt nuvarande hus i Grebbestad. Vinterlivet på sommarorten kan närmast liknas vid just västkustens karga, kala klippor. Gång på gång sköljer vågorna in och du får kämpa hårt för överlevnad men i gengäld bor du mitt i naturens mäktiga teater. Tack vare alla möjliga jobb och extraarbeten så har Johan och Maria ändå klarat av att överleva och till och med kunnat sysselsätta sig med sina passioner på fritiden. Under åren har Johan dessutom kunnat studera vidare på distans vid olika högskolor i Mellansverige.
Sjömanshjärtat började som en årlig tradition. Varje alla hjärtans dag designade Johan ett nytt trähjärta åt sin fru. Så ett år fick han till en form som saknade den traditionella mjukheten men fortfarande var minst lika kärleksfullt laddad. Han filade vidare på idén och kom till sist på att det var havet, med sin symboliska råhet, som fick stå som inspiration.
Bohushästen började i totalt motsatt ände. Johan ville gå vidare och hitta någonting som inte i första hand var förknippat med kärlek utan en ren symbol för Bohuslän. Efter många timmar framför brasan, åtskilliga i verkstaden och en hel del promenerande med hunden utmed havet så hade han idén färdig. Varför det just blev en häst har många grunnat på länge, men dess symbolik står av allmänheten ännu obestridd. Det var först nu som andra än slöjdintresserade började uppmärksamma hans verk och vid en ålder av 48 år fick den forna finmöbel-snickaren äntligen det genombrott han kämpat för så länge.
